Det här är ju inget som är nytt under solen.

I dagens nätupplaga av våran lokala dagstidning Norra Västerbotten, står att läsa om :

Hundraser avlas sönder

Den svenska kennelklubben har i alltför många år hävdat att just deras avel är supersäker. Och att blandrashundar inte är nått att lita på.

De har även hävdat att just deras starka kontroller gjort att just deras hundar är mycket stabilare och friskare än blandraser.

För några år sedan gick ett program på tv om just dessa svårt sönderavlade stackars hundar. De veterinärer som uttalade sig om dessa hundar var inte glada över utvecklingen som svenska kennelklubben driver.

Man fick bla se en schäferhund som knappt kunde gå. Hunden mer eller mindre gick på hasorna. Ryggpartiet var så kraftigt sluttande bakåt att hunden nästan gick på hela undre bakbenet Springa kunde den absolut inte göra. Men i utställningssyfte låg den bland de högst rankade. Hunden hade vunnit många fina utmärkelser.

Jag säger bara en sak... Leta fram en bild på hur schäfrar såg ut för 30 år sedan, så ser ni hur dom egentligen borde se ut. Starka och friska!

Svenka kennelklubben måste ta ett ärligt och betydligt bättre ansvar för den avel som bedrivs innom deras "väggar".

Det dom nu helt lagligt fått bedriva är djurplågeri och borde beläggas med stränga straff!

Jag har en blandrashund. Många av de jag känner och umgås med har alla olika blandrashundar. Alla är bland de finaste hundar man kan träffa på!

Lugna, stabila, oerhört glada och livliga! Dom kan springa, klättra och hoppa obehindrat.

Men bara för att få det sagt.. Det är inte alla blandingar som är lyckade heller. Sånt måste man ge akt på. Sen MÅSTE man alltid vara supernoga och ta reda på vilka raser som finns i en blandras och sen lära sig så mycket som möjligt om dessa raser innan man köper hunden.  Så man vet vad som kan komma att krävas av just den hunden.

Nä, skärpning ni i kennelkubbens övre skikt! Ta erat ansvar och visa resten av världens alla hundklubbar vad som är rätt och rimmligt!

Våga stå upp och vara bättre än de andra!

 Heron som liten bebis ca 5 v gammal

Gick för en tid sedan igenom några lådor i mitt storskåp jag har här hemma.

Där har jag samlat och sparat alla mina graviditetsjournaler. Även den som slutade i ett sent missfall i vecka 17+3. Om allt hade gått vägen skulle det barnet vara 17 år nu.

Kollade igenom papprerna igen nu för en stund sedan. Det händer att jag fortfarande tänker på barnet som inte blev.

Minns hur ont det gjorde i hjärtat. Speciellt hur jag blev behandlad efter beskedet att mitt barn var dött. Så respektlöst. Fast dom menade nog inte så. De, sköterskorna och vissa äldre medpatienter menade att det nog var bäst det som skedde. För det var naturens sätt att göra sig av med ett begynnande liv som inte hade kraft nog att bli frisk.

Mitt missfall upptäcktes då jag skulle på ultraljud. Jag hade känt på mig att nått var väldigt fel. Jag hade under ett par veckors tid inte känt mig gravid alls. Jag hade mått konstigt dåligt. Jag kunde inte äta nånting mer än lite äpple då och då. Bara några dagar innan ultraljudet ringde jag min barnmorska och berättade om min oro och hur jag mådde. Men hon sa bara att det kunde vara så för en del och att det nog snart skulle gå över.

Innan jag och min dåvarande man åkte sa jag till honom att jag var orolig att nått var fel. Det kändes verkligen så.

Vi kom in i ultraljudsrummet. Jag fick lägga mig på britsen. Jag var jättenervös.

Sköterskan kletade på geggan på magen och började. Skärmen var hela tiden vänd mot mig och min fd. Jag tittade på skärmen efter mitt lilla barn.

Där låg det. Huvud, armar, småben. Händer och fötter med fingrar och tår.

Jag kunde se ögonen, den lilla näsan och den lilla munnen.

Men den rörde sig inte. Hjärtat var helt stilla. Jag såg det!

Jag vände mig mot min fd och sa med låg orolig röst att "det är nått som är fel". Jag tittade mot sköterskan för att få nån form av bekräftande.

Så tittar hon på mig och säger att ser på mig att jag förstått att nått inte är som det ska. Hon måste i detta läge hämta en läkare som också tittar och gör en bedömning. Jag börjar gråta av oro.

Läkaren kommer strax in, kollar och bekräftar min oro. Vårat barn lever inte längre.

Läkaren tar sig tid och kollar noga om han om möjligt kan se om det finns några synbara fel på fostret, varför det dog. Men han hittar inga synbara orsaker. Det bara blev...

Uppenbarligen hade mitt barn legat dött i några veckor. Det skulle kunna förklara varför jag inte mått så bra.

Jag fick välja mellan att föda ut barnet eller att sövas och låta skrapa ut den. Jag valde det sista. Vilket jag idag ångrar starkt. Det som jag sen råkade ut för innan skrapningen skulle påbörjas var som att hamna mitt i en mardröm.

När stiften för att mjuka upp livmodershalsen skulle stoppas in släppte dom inte in min dåvarande man till mig. Fast jag tydligt sagt att dom skulle visa in honom.Det visade sig att läkaren sagt åt sköterskorna att inte berätta i vilket rum jag var för min man just då. När jag dessutom låg där blottad i gynstolen, fortfarade storgråtandes av chocken jag fick för ett par timmar sedan, så stormade han in med en hel bunt av kandidater. Läkaren hade deffinitivt INTE bett mig om lov för det. Där låg jag uppfläckt som ett visningsobjekt. En rar sköterska höll mig hårt i handen, tittade medlidsamt i ögonen. Hela tiden bad jag dom gå och hämta min man. Ingen tog notis eller låtsades höra mig.

Läkaren började sin procedur. Jag var än mer i chocktillstånd!

Han förklarde med medicinska termer vad han gjorde och varför och vad som sen skulle hända. Jag förstod det mesta då jag själv jobbade inom vården.

När han sen var klar gick han bara iväg med alla kandidater.

Så fort han försvunnit visades min man in på rummet. Jag grät så  jag skakade. Det var då han berättade att dom sagt åt honom att han inte fick gå in till mig.

Tacka fan för det! Hade han varit med och läkaren stormat in utan att fråga om lov att ta med alla kandidater, så hade läkaren åkt ut med huvudet före!

Sköterskan som hållit i min hand bad mig så hemskt mycket om ursäkt för det som just hade hänt. Jag kan förstå att hon inte ville säga emot läkaren. Han verkade inte riktigt klok!

Tack och lov fick jag ha min dåvarande man och min förstfödde son hos mig mer än besökstiden tillät. Dom var min största tröst. Jag höll om min son och kände bara djup tacksamhet att han fanns.

Jag vill gärna tro att jag fortfarande bär med mitt ofödda barn i mitt hjärta!

Att mitt barn vakar över oss som en skyddsängel!

Jag hoppas och jag vill så gärna tro att jag en dag får möta mitt änglabarn!

Det händer att jag tänder ett ljus för dig!

...har jag tvättat klart för denna dag. Har en massa kvar förståss. Men jag har ändå inte legat på latsidan idag.

Alla sängkläder plus en massa trasmattor har blivit tvättade. Nu ligger allt och doftar så rent och gott här inne i min lägenhet.

Nu skulle jag bara behöva rensa ur min lägenhet på ALLT som jag verkligen inte behöver. Jag är ingen typisk samlarmänniska och blir mycket irriterad om det ligger en massa onödigt i vägen och framme, eller tar upp en massa plats i skåp och andra utrymmen.

Det kan man inte kanske tror när man kommer hem till mig. Här är rörigare än rörigast. Men så känner jag mig jämt irriterad på alla tingsestar som ligger överallt.

Vilja att stenhårt rensa ur och göra nått åt eländet finns. Men vart ska jag förvara det tills jag har möjlighet att ta det till återvinningen eller myrorna?

Nu kanske det inte är så illa som det låter heller. Jag har det nog som en ensamstående-med-tre-söner meldelsvensson i mitt lilla hushåll.

Jag försöker hålla  det någorlunda rent inunder alla fall. *L*

Musten gick ur mig helt känner jag. Är törstig och lite småhungrig. Min 13 och 16 åring har redan ätit av de rester som fanns. Får gå och kika om det blev kvar nått till mig.

Men först... En låttitel som verkligen passar in på mitt förra inlägg om min son. Ja, egentligen alla mina söner. Kan inte lägga ut självaste låten här då jag som sagt är fullständigt nollad vad gäller datorer. Men det är Nanne Grönvall som sjunger den. "Att lära änglar segla".

Texten är klockren! :)

Nu snurrar äntligen tvättmaskinen nere i källaren. Är redan inne på maskin nr 2 faktiskt. Håller på att tvätta mattorna från Björkland först och främst. I såpa!

Vet inte varför. Men när det kommer till mattor som ska tvättas vill jag tvätta dom i såpa. Det luktar så rent, frisk och gott efteråt. Sen står dom emot smuts lite bättre sen. Inbillar jag mig i alla fall. *L*

Sen blir det sängkläder i långa banor. Har bytt rent i min och Herr B´s säng ute i Björkland. Sen hade jag alla nya lakan och örngott som jag köpte härom veckan med, som ska tvättas innan jag börjar bädda med dom.

Hinner jag och orkar sen idag, så ska jag försöka ta handukar och badlakan med.

Argos har kommit! Cilla är dock ledig idag. Grunskolebarnen har ledigt idag. Lärarna har konferanstur. Heron ligger fortfarande och sover inne hos mina två yngre oslipade diamanter. Dom tycks ta sovmorgon alla tre. *L*

Min katt Luna däremot mötte mig i min dörröppning när jag klev upp i morse. Hon jamar, kurrar, kuttrar och kråmar sig nått alldeles otroligt varje morgon. Sen när hon är klar verkar hon inte bry sig nämnvärt om en under resten av dagen. Joo..när det vankas mat nånstans blir hon väldigt go och sällskaplig igen. *L*

Måndag idag... Min äldsta grabb åker till Luleå idag. SJÄLV!!! Han är inkallad på mönstring.

Fattar inte... Det var ju bara härom året han var en liten skit som gärna kom och kröp upp i knät och ville att man skulle läsa en saga. Eller helst ville han att man läste om olika typer av väderfenomen. Orkaner, tornados och andra krafter som naturen kan skapa av egen kraft. Eller hur han kunde bli helt till sig av lycka när det passerade en bil med dubbla avgasrör eller antenner. Fjädringarna som sitter under lastbilar gjorde honom helt lyrisk.

Jag minns en gång när han fyllde år. Kanske 7 - 8 år.. Han fick önska sig en händelse under dagen som han ville göra innan det var dax för hans kalas. Han ville att vi skulle åka till Linköping och Biltema! Sagt och gjort. Vi åkte! På den tiden bodde vi i Krokek - Kolmården. Så det var inte så långt att köra för oss.

När vi kom dig sken han som en sol! Han styrde sina små steg målinriktat mot... fjädrarna. Där låg dom hyllmeter efter hyllmeter i alla strolekar och konstruktioner. Min förstfödde son kände, lyfte på de han orkade lyfta och vägde dom varsamt i sina små armar och händer.

Hans fasination och lycka var total!

När han efter ett tag var nöjd åkte vi hemmåt igen.

Väl hemma fick han av mig ett litet, litet minimalt packet. En liten såndär fjäder som sitter i kulspetspennan hade jag pillat loss och gjort ett packet av. Mest på skoj förståss. Men han blev så glad! Han hade fått en fjäder. Att den var så liten bekom honom inte ett dugg!

Sen när födesledagsgästerna kom så fick han en större helrostig gammal fjäder av sina kusiners pappa. Dessa två fjädrar plus upplevelsen tidigare samma dag var den bästa dagen någonsin för min lille prins. Det sa han själv senare på kvällen när jag skulle natta honom.

Det går verkligen att glädja ett barn på barns nivå, bara man tar vara på möjligheten!

Nu är han 18 år! Liiite svårare att glädja honom och bli så lyrisk kanske.

Men han är en bra kille med rätt så sunda värderingar. Jag hoppas det håller i sig.

Han ska iväg och mönstra.. Åka och sova borta helt utan en hjälpande hand från mig eller hans pappa. Jag vet att han fixar det. Han har alltid visat att han kan klara saker och ting helt själv. Han vill klara sig själv! Det är nog den största drivkraften hos honom. Och hans enorma styrka i att envist inte ge upp. Att vetgirigt ta reda på hur man gör! Han har tex alltid gillat att hjälpa till med tvätten. Att sortera och stoppa in i maskinen. Fått vrida och trycka på knapparna tills maskinen startat. Hjälp till att hänga tvätten. Ett tag ville han promt prova på att stryka nått med. Han fick börja med handukarna.

Han avancerade snart till gardiner! *L* Idag kan han stryka en skjorta efter konstens alla regler. Tror inte många 18 åringar ens kan det.

Han kan laga mat, städa och tvätta. Den tjej som får honom får en toppenkille! Sen att det ser ut som ett bombnedslag i hans rum mest jämt.. Ja, det är väl en sak som talar för att han är en sann tonåring i alla fall! *L*

Jag hoppas det går bra för honom där uppe i Luleå. Han blir ju bara där ett par dagar. Sen kommer han ju hem igen.

Lite vemodigt känns det ändå. Det är en milstolpe i livet som åter verkligen  visar på att han är stor nu. Att han ska räknas som en vuxen och ska kunna klara sig själv.

Lite vemodigt att han inte kommer att behöva mig som när han var liten.

Jag saknar redan stunderna av mys i soffan, en god bok eller en intressant dokumentär, eller Vetenskapens Värld att tillsammans sitta och titta på och komentera och diskutera till.

Mycke längtan efter att känna hans lilla hand i min... Hans söta små nyfikna blåa små ögon... Det gör faktist ont i hjärtat att förstå att han nu är vuxen.

Hur mycket jag än vill kunna vrida klockan tillbaka några år så går inte det.

Den tiden har redan varit. Den kan jag inte göra mer av. Den är över.

Kvar finns minnerna. Känslan i hjärtat då han föddes. Hur barnmorskan la honom på min mage. Min son! Min förstfödde, älskade lille son! Ett litet mirakel! Jag minns hur jag försiktigt tog på honom. Strök ett finger över hans kind. Vilka runda goa kinder han hade. En pytteliten näsa och en mun så söt som socker! Jag höll honom i min famn och kunde inte tro det var sant! Han var min! Min lille son! Jag var 21 år och hade blivit mamma! En märklig tanke. Men en helt underbar känsla!

Det var 18 år sen!  Nu räknas han till vuxenvärlden! Tiden har gått alltför fort!

Vilka underbar dagar det har varit sen sist.

Torsdag

Mor, far, bror J med sambo J, jag och Herr B och alla mina söner åt middag tillsammans hemma hos mor och far i Torsdags kväll.

Min bror med sambo hade med egen mat som dom skulle grilla. Jag gjorde iordning laxrätten som gott hade räckt till alla som var där.

Laxrätten blev både supergod och mycket uppskattad.

Efteråt satt vi och jäste i tvsoffan allihopa, pratade och kollade på tv:n.

Efter ett tag kom även ytterligare en bror åt mig med sina två små juveler.

Dom skulle ner och se elden och fyrverkerierna lite senare.

När det var ungefär en halvtimme kvar innan fyrverkerinerna skulle tändas, så gick jag och Herr B ner mot isladan. Det är där elden är. Nära och bra från mina föräldrar räknat.

Det var inte särskillt mycket folk. Men vi träffade Herr B´s pappa och styvmor där. Kul att dom tagit sig ner om än bara för ett litet tag.

Fredag 

Herr B och jag åkte in till hans lägenhet i stan för att kolla läget. Herr B´s äldsta son skulle dagen till ära ordna ett tvspels-lan med ett gäng grabbar.

Själv kan jag inte förstå nöjet i att sitta timme ut och timme in med ett spel. Men barn och ungdomar idag verkar tycka det är kul och har väldigt roligt tillsammans. Mina söner är ju likadana. *L*

Jag och Herr B passade på att handla lite. Sen åkte vi och hälsade på fröken N. Efter det besöket åkte vi hem till Boliden. Det blev en slappar kväll framför tv:n.

Lördag

På Lördagsförmiddagen drog vi till Björkland! Solen sken och det var så underbart varmt och härligt där ute.

Mina två yngsta söner följde med, liksom Heron och min innekatt Luna.

Pysslad och påtade på lite både ute och inne. Svårast var att på grabbarna mina att vilja göra nått kreativt där ute. Dom ville helst sitta inne och uggla. Men jag körde ut dom i solen. Jag är av den åsikten att man ska vara ute så mycket som möjligt när vädret tillåter. Spel och andra innomhusaktiviteter kan man spara till de regninga dagarna.

Nu fins det ju lämpliga utomhusspel med... Så det är bara fantasin som sätter stopp. Och kan man mot förmodan inte hitta på nått själv att göra så kan nog jag allt hitta på nått. Var så lugn! *L*

Blombänkarna behöver rensas bla. Det märks att min styvsvärmor inte kunnat vara där ute och fixa som hon är van. Och karlar... *L* Tja ni vet.. Plantering och andra sånna grejer är nog inget dom tänker på i första hand. ;)) ...hehehe...

Jag försökte övertala min mellanson att hjälpa till med blombänkarna. Han är riktigt duktig med sånt! Men han ville inte. Tror tonårslatheten slagit till hårt där.

Är det vanligt att att tonåringar  helt plötsligt fastnar med händerna i byxfickorna och inte kan eller vill hjälpa till mer än nödvändigt?

Varför jag frågar är för att min äldsta alltid varit väldigt hjälpsam. Inte ens när han kom i tonåren, och han är 18 nu, så har hans händer och vilja fastnas i fickorna. Han har alltid hjälpt till och tyckt det varit kul. Honom har man inte ens behövt BE om hjälp. Han göra saker och ting ändå!

Men nu har både min 13 och 16 åring frusit fast. Dom "orkar" inte. Dom "vill inte"..

Ibland.. nää.. rätt ofta faktiskt blir jag smått irriterad på deras attityd.

Dom tar för givet att jag ska göra allt. Handla, laga deras mat, plocka och diska undan, städa, tvätta. Att dom sen skulle hjälpa till med nått av det  där, verkar fullständigt avlägset. Om jag ber om hjälp med nått, ser det ut på dom som om jag nyss begärt nått så omöjligt som av dom skulle resa till och från Mars på 10 sek. Dom tittar på mig som om jag vore fullständigt galen, som om jag inte är riktigt klok!

Visst hjälper alla mina söner till. Men oftast får jag tjata och be flera gånger innan det händer något. Tycker det är så fruktansvärt trist...

Att hjälpa till i hus och hem vore en självklarhet. Inte alltid så kul. Jag vet! Men det är så skönt när det är gjort.

En gång i veckan "tvingar" jag mina söner att städa sina rum. Det är ett evigt tjafs varje gång. Men dammtorka och dammsuga, tvätta golven nån gång tycker jag hör till god uppfostran. Dom ska veta hur viktigt det är att hålla rent omkrings sig. Om inte annat så ser ett hyfsat rent hem mycket trivsammare ut än ett skitigt! En gång i veckan kan dom "offra" en timme av sitt liv med att städa sitt rum.

Håller dessutom på att lära up mina två yngsta i konsten att sortera och tvätta sin egen tvätt med. Det går heller inte lika smidigt och lätt som det gick med deras storebror. Men jag ger inte upp. Dom måste ju kunna det tills den dagen de flyttar hemmifrån. Killar ska kunna lika mycket om ett hems skötsel som en tjej. Och vad jag förstått är den kunskapen hos dagens flickor inte att skryta med heller.

Det häftigaste vore om jag ändå lyckas lära mina söner såpass mycket och hus och hem-skötsel att framtida flickvänner kan känna sig stolta över sin kille! *L*

Nåväl..

Lördagen bjöd på SOLSKEN heeeela dagen! Varmt och härligt var det!

Pysslade på lite innomhus innan jag sen gav mig ut. Herr B hämtade en gammal gungstol som stod i ladugården, ställde den på altan. Där satte jag mig och bara njöt i fulla drag. Jag nästan slumrade till en stund.

Heron sprang runt och lekte ute på gården mest hela dagen. Min katt Luna fick för första gången komma ut från huset. Det var spännande och se hur hon skulle reagera. Skulle hon bli livrädd och dra tills skogs, eller vägra sätta en tass utanför dörren? Spänningen var olidlig.

Sakta, med mycket låg profil smög hon sig ut genom dörren ut på farstubron. Snart hade hon tagit sig ner för trappen och ut mot altanen där vi satt. Måste säga att jag nog trodde hon skulle vara fegare än så och att det skulle ta längre tid för henne att våga sig ut på okänd mark. Visst höll hon sig tätt intill husets ytterväggar hela tiden. Men hon vågade sig faktist ett varv runt huset på egen hand med.

Dagen i övrig flöt på i lugn harmoni! Jag somnade i knät på Herr B på kvällen. Tror klockan knappt hunnit bli halv tio. Den friska Lapplansluften tar på krafterna. Mina söner och Herr B hade visst haft kul åt mig när jag stundom snarkade och störde deras tvtittande. *L*

Sent om sider fram på natten skulle jag ut och rasta Heron en sista gång.

Då hade ett gäng renar ställt sig utanför huset, ute på vägen. Heron kissade och gjorde nr 2 innan han fick syn på renarna. Hade han inte redan gjort bådenr 1 och 2 så hade han gjort det då. Jisses så rädd han blev då han lyfte huvudet och fick syn på renarna. Han gjorde ett instingtivt utfall mot dom och sen drog han ett raketsnabbt varv runt huset och flög fullkomligt in i huset. Detta gick så otroligt snabbt att jag inte han med alls. Renarna blev givetvis också rädda och spred sig sanbbt inåt skogen på andra sidan vägen.

Renarna måste dock inte blivit alltför skrämda ändå. För dom kom tillbaka och stannade hela natten och hela söndagen, mer eller mindre.

Söndag

Renarna var som sagt kvar. Men nu brydde sig inte Heron ett dugg om dom. Renarna höll sig runtomkring i skogen runt huset hela dagen. Tur det finns ett bra staket runt huset. Annars har dom med all säkerhet gjort oss sällskap på altan idag.

Dammsög allt skräp som gärna följer med in och fixade lite smått inomhus igen. Sen har jag försökt vara lite ute med förståss. Började röja lite i den främre blombänken igår och gjorde nästan allt klart idag.

Herr B gick och pysslade på lite här och var han med. Han är så söt när han luffsar runt och påtar på här och var. Jag blir så glad och varm i mitt hjärta när jag ser honom. Det märks så tydligt att han verkligen gillar att vara där ute.

Tyvärr var vi tvugna att åka hem. Är ju jobbardag för Herr B i morgon.

Min äldsta åker in på mönstring upp till Luleå i morgon och blir borta ett par dagar, och mina två yngsta är lediga från skolan i morgon.

Själv måste jag ner i tvättstugan för och sen om det finns nån tvättitid i morgon. Har hur mycket tvätt som helst just nu.

Först ska jag rasta Heron.

God natt!