Eftersom jag är som jag är, och främst har svårt att acceptera det själv mest jämt, så måste jag ändå emellanåt inse min egen begränsning.

Jag har tagit på mig uppgifter jag trodde jag skulle klara av. Men mer och mer under de sista månaderna har jag förstått och känt att jag bara gör mig själv en otjänst. Jag känner mig låst. Kan inte hälsa på vissa vänner och bekanta under dagtid. Kan inte ta bussen in till stan med mina söner när det egentligen borde finnas en möjlighet, för att inhandla kläder och skor och annat nödvändigt ont.

Känner mig mer och mer instängd i min lägenhet, fjärmad från vissa delar av min familj... Några av dom är allergiska och kan inte längre hälsa på mig i min lägenhet. Inte så ofta och länge som dom, och framförallt jag, skulle vilja.

Jag valde min hund, en dvärgras, allergivänlig sort och dessutom att han inte fäller nån päls för att kunna ta med honom mest överallt, och att folk skulle kunna komma hit. Den ena daghunden jag har är också en sådan typ av hund, men av mellastorlek. Men alla uppskattar ändå inte att jag tar med hur många hundar som helst. Och det respekterar jag till följd att jag själv blir mer isolerad.

Allt är en avvägning! Jag gillar mina daghundar jättemycket. Men med facit i hand, med all värk jag haft, all trötthet och ork som varit som bortblåst, gör att jag känner mig allt mer begränsad, och gör att jag kommer att avsäga mig mina daghundar. Det räcker med den lilla skrutten jag själv har.

Jag har redan talat med den ena ägaren. Det kändes jättejobbigt att ens ta upp det här. Känner mig som en svikare...  Vet att hon inte tar så illa upp och hon förstår. Hon är en av mina absoluta bästa vänner! Ändå känns det jobbigt. Måste mycket snart ta mig i kragen och prata med den andra ägaren med. Även hon känner mig rätt väl och jag vet att inte heller hon kommer att ta illa upp.

Men mitt samvete gnager. Jag känner mig som en dålig människa fast jag inte borde.

Jag kommer förmodligen att stundvis sakna mina goa daghundar här hos mig. Men jag kommer självklart att träffa dom när jag träffar ägarna.

Vet att jag ställer till det för ägarna. Det är inte det lättaste att hitta nån/några bra ersättare som kan tänka sig se efter hundarna när ägarna jobbar. Men jag har själv börjat på att hjälpa till genom att fråga runt lite här och var. Men som sagt.. det är svårt.

Jag hoppas innerligt att det kommer att lösa sig på bästa sätt för alla inblandade.