Vaknade som vanligt tidigt. Det är lördag morgon och jag borde ligga och tryna i sängvärmen. Men nej då! Vaknade och var vansinnigt kissnödig. Känner också att jag förmodligen håller på att få urinvägsinflamation. Det var ju inte länge sedan jag hade det!

Gick och la mig igen. Trodde jag skulle kunna somna om en stund. Men ack vad fel jag hade. Ett tag senare kändes det som om jag verkligen behövde gå på toan igen. Det svider och bränner! Det kom några ynka droppar. Attans!!!

Hur gör man när det är helg och man upptäcker att man troligtvis har urinvägsinflamation?

Hur som helst blir det inköp av tranbärsjuice igen!

Slängde mig i duschen. Funderar på att ta bussen som går 9.25 till stan.

Mina söner sover. Hunden sover. Bara min katt Luna som håller mig kurrande sällskap just nu. Hon är som gosigast när man nyss klivit ur sängen och på kvällen då man ska gå och sova.

Har även plockat ur diskmaskinen och plockat in ny disk som behöver en omgång.

Blir kanske jobbigt att sitta på bussen och känna sig konstant kissnödig. Men då är jag på plats om jag måste lämna nån forma av urintest på lassa idag.

Nästa buss går inte förrän 17.50 i kväll.

Näää.. lika bra att fara nu... Saknar ändå Herr B med. Ska väl försöka hjälpa honom med lite grejer idag. Då får mina söner sova ut. De brukar gnälla på att dom aldrig får sovmorgon. Nu ska dom få sova hur mycket dom vill! *L*

Då ska jag bara ta och peta i mig lite frukost och göra mig klar!

Trevlig dag på er alla!

Kram! :)

För det första:

Satt och kollade på Sverige - Kanada matchen nu i kväll. Ensam i min soffa till att börja med. Sen med Herr B i telefonluren.

Nog hade vi väl kunnat få vinna?  Nu gick det inte så bra... Hmmm.. Inte bra alls!

Nåväl... För det andra:

Ringde som sagt upp Herr B mitt i pågående match! Borde förmodligen bestraffas hårt, tycker säkert en del. Men jag bara kunde inte låta bli att ringa. Har saknat honom nått makalöst mycket i kväll!

Var bara tvungen att få höra hans röst. Så blev det att vi pratade på om lite saker om livet i stort! Om framtiden! Jag hoppas så innerligt att allt kommer att gå som vi önskar och vill!

Mina närmaste vänner, som numera även är Herr B´s vänner,  håller tummar och tår för att det ska bli vi två i framtiden. Att vi någon gång har möjlighet att bo under samma tak.

Det som blir klurigast och svårast är att få tillräckligt med plats för alla. Alla kan inte få egna rum till exempel. Inte ens om vi skulle flytta till nått helt nytt gemensamt boende.

Det är ju egentligen lika dant då mina söner åker ner till sin pappa och hans nya familj. Deras styvmamma har också tre barn sen förr. Dom bor som jag i en fyra. Min äldsta brukar sova inne hos hennes äldsta son. Och mina två yngsta sover i vardagsrummet bakom tv:n.  Vet inte riktigt hur dom har möblerat... ;))

Trots att mina söner bla är där hela jul - påsk  och sommarlov så fungerar det suveränt bra. Mina söner har aldrig någonsin klagat om att dom inte har nått eget när dom är där nere. Dom trivs jättebra och vill gärna vara där!

Nu bor deras styvmammas barn växelvis varannan vecka hos sina föräldrar.

Men när mina söner kommer ner är dom mer hos sin mamma faktist. Vilket bara visar på hur bra alla våra barn trivs med varandra, och gärna umgås tillsammans med! *L*

Mina söner och Herr B´s söner har ju inte vuxit upp med varandra. Knappt träffas... Och det är inte lätt när dom alla är i tonåren och har kompisar och andra intressen som drar. Hur gör man enklast då?  Vi vill ju inte köra över nån. Men hur vi än tänker och vrider och vänder på alla tänkbara möjligheter så kommer alltid nån i kläm. Och finns det då nån som kan negativisera just den punkten... ja, då är det inte lätt att övertyga om att det förmodligen är det bästa just nu.

I sommar villl både Herr B och jag kunna tillbringa så mycket tid som möjligt ute i stugan. Kommer förmodligen att bli vissa små protester där.. Helt naturligt och på sin plats! För det finns många viljor att ta hänsyn till.

Men vuxna tar vuxna beslut utifrån det man tror ändå kan gagna sin närmsta omgivning bäst. *Usch*... Vem har sagt det är lätt att vara vuxen?

Jag tror främst det är allra viktigast att kunna föra en vuxen dialog mellan de vuxna inblandade. Att komma överens att hålla samma ramar och följa dom!

Tex om man kommit överens att 8 åringen ska ligga till sängs senast kl 21 vardagkvällar. Ja, då håller man på det. Eller att ens ungdomar ska vara inne en viss tid på kvällarna. Sånt måste man som förälder vara överens om.

Annars blir det lätt att barnen utnyttjar situationen. Speciellt om den ena förälder oftast ger med sig som mest jämt för att slippa, och komma undan en konflikt. Det skapar bara obalans mellan föräldrarna, och då blir den ene oftast ledsen, besviken och kanske till och med arg.

Samtidigt som det är viktigt att prata med varandra som frånskillt par, och hålla ramar och regler som man tillsammans kommit överens om, så är det också viktigt att man kan vara lite flexibel. Rätt som det är blir man kanske bortbjuden någonstans dit även barnen självklart är välkomna. Nån nära god vän kanske fyller år, eller nått annat spännande evenemang håller på att hända. Ja, då är det bra att pappan och mamman kan släppa sina barn, trots att det är just deras veckaoch inte den andres.

Nu har inget sånt hänt mig och  mina barn eller Herr B och hans barn. Vill bara var tydlig på det.

Men visst börjar tankarna snurra när jag tänker på framtiden och vad som kommer att hända framöver.

Jag vill verkligen inte att nån ska fara illa över beslut som jag och Herr B tar!

Jag vill att alla ska kunna känna att vi beslutar och gör saker för att vi tror det gagnar oss alla på bästa sätt tillslut!

Jag har ju haft det rätt skonsamt med mina söner på så vis. Vi har haft våra bestämda lov då grabbarna åkt ner. Det har aldrig varit snack om den saken.

Dom ska ner och träffa sin pappa och släkten där nere. Och det har heller aldrig just tjafsats om det.

Nu hamnar jag mitt i en situation som jag inte är riktigt van vid.

Det finns ungdomar som är vana att komma och gå precis som dom vill i stort sett. Det är heltoppen att det faktiskt kan fungera så med! *L*

Men... vad händer om den ena föräldern flyttar iväg ett par mil???

Möjligheten att komma och gå som man vill försvinner ju till en viss del.

Kommer dom att acceptera att komma och hälsa på trots milen emellan då dom aldrig varit vana det sen förr?

Näää.. fy!!! Nu snurrar mina tankar iväg alltför mycket. Jag blir bara så stressad av allt som rör sig i tankarna.

Det bästa är väl att ta en dag och en sak i taget och hoppas på det bästa!

Tack och lov är alla våra sex ungdomar väldigt kloka och förståndiga små herrar! *L*  Så min oro för framtiden är med all säkerhet fullständigt obefogad!

Kunde jag ge dom alla en nattikram just nu så skulle jag det! :)

Nu ska jag ut med Heron så han får nattpinka. Sen blir det god natt för mig!

**************** Finns det hjärterum så finns det stjärterum!!! ******************