Gick för en tid sedan igenom några lådor i mitt storskåp jag har här hemma.

Där har jag samlat och sparat alla mina graviditetsjournaler. Även den som slutade i ett sent missfall i vecka 17+3. Om allt hade gått vägen skulle det barnet vara 17 år nu.

Kollade igenom papprerna igen nu för en stund sedan. Det händer att jag fortfarande tänker på barnet som inte blev.

Minns hur ont det gjorde i hjärtat. Speciellt hur jag blev behandlad efter beskedet att mitt barn var dött. Så respektlöst. Fast dom menade nog inte så. De, sköterskorna och vissa äldre medpatienter menade att det nog var bäst det som skedde. För det var naturens sätt att göra sig av med ett begynnande liv som inte hade kraft nog att bli frisk.

Mitt missfall upptäcktes då jag skulle på ultraljud. Jag hade känt på mig att nått var väldigt fel. Jag hade under ett par veckors tid inte känt mig gravid alls. Jag hade mått konstigt dåligt. Jag kunde inte äta nånting mer än lite äpple då och då. Bara några dagar innan ultraljudet ringde jag min barnmorska och berättade om min oro och hur jag mådde. Men hon sa bara att det kunde vara så för en del och att det nog snart skulle gå över.

Innan jag och min dåvarande man åkte sa jag till honom att jag var orolig att nått var fel. Det kändes verkligen så.

Vi kom in i ultraljudsrummet. Jag fick lägga mig på britsen. Jag var jättenervös.

Sköterskan kletade på geggan på magen och började. Skärmen var hela tiden vänd mot mig och min fd. Jag tittade på skärmen efter mitt lilla barn.

Där låg det. Huvud, armar, småben. Händer och fötter med fingrar och tår.

Jag kunde se ögonen, den lilla näsan och den lilla munnen.

Men den rörde sig inte. Hjärtat var helt stilla. Jag såg det!

Jag vände mig mot min fd och sa med låg orolig röst att "det är nått som är fel". Jag tittade mot sköterskan för att få nån form av bekräftande.

Så tittar hon på mig och säger att ser på mig att jag förstått att nått inte är som det ska. Hon måste i detta läge hämta en läkare som också tittar och gör en bedömning. Jag börjar gråta av oro.

Läkaren kommer strax in, kollar och bekräftar min oro. Vårat barn lever inte längre.

Läkaren tar sig tid och kollar noga om han om möjligt kan se om det finns några synbara fel på fostret, varför det dog. Men han hittar inga synbara orsaker. Det bara blev...

Uppenbarligen hade mitt barn legat dött i några veckor. Det skulle kunna förklara varför jag inte mått så bra.

Jag fick välja mellan att föda ut barnet eller att sövas och låta skrapa ut den. Jag valde det sista. Vilket jag idag ångrar starkt. Det som jag sen råkade ut för innan skrapningen skulle påbörjas var som att hamna mitt i en mardröm.

När stiften för att mjuka upp livmodershalsen skulle stoppas in släppte dom inte in min dåvarande man till mig. Fast jag tydligt sagt att dom skulle visa in honom.Det visade sig att läkaren sagt åt sköterskorna att inte berätta i vilket rum jag var för min man just då. När jag dessutom låg där blottad i gynstolen, fortfarade storgråtandes av chocken jag fick för ett par timmar sedan, så stormade han in med en hel bunt av kandidater. Läkaren hade deffinitivt INTE bett mig om lov för det. Där låg jag uppfläckt som ett visningsobjekt. En rar sköterska höll mig hårt i handen, tittade medlidsamt i ögonen. Hela tiden bad jag dom gå och hämta min man. Ingen tog notis eller låtsades höra mig.

Läkaren började sin procedur. Jag var än mer i chocktillstånd!

Han förklarde med medicinska termer vad han gjorde och varför och vad som sen skulle hända. Jag förstod det mesta då jag själv jobbade inom vården.

När han sen var klar gick han bara iväg med alla kandidater.

Så fort han försvunnit visades min man in på rummet. Jag grät så  jag skakade. Det var då han berättade att dom sagt åt honom att han inte fick gå in till mig.

Tacka fan för det! Hade han varit med och läkaren stormat in utan att fråga om lov att ta med alla kandidater, så hade läkaren åkt ut med huvudet före!

Sköterskan som hållit i min hand bad mig så hemskt mycket om ursäkt för det som just hade hänt. Jag kan förstå att hon inte ville säga emot läkaren. Han verkade inte riktigt klok!

Tack och lov fick jag ha min dåvarande man och min förstfödde son hos mig mer än besökstiden tillät. Dom var min största tröst. Jag höll om min son och kände bara djup tacksamhet att han fanns.

Jag vill gärna tro att jag fortfarande bär med mitt ofödda barn i mitt hjärta!

Att mitt barn vakar över oss som en skyddsängel!

Jag hoppas och jag vill så gärna tro att jag en dag får möta mitt änglabarn!

Det händer att jag tänder ett ljus för dig!

...har jag tvättat klart för denna dag. Har en massa kvar förståss. Men jag har ändå inte legat på latsidan idag.

Alla sängkläder plus en massa trasmattor har blivit tvättade. Nu ligger allt och doftar så rent och gott här inne i min lägenhet.

Nu skulle jag bara behöva rensa ur min lägenhet på ALLT som jag verkligen inte behöver. Jag är ingen typisk samlarmänniska och blir mycket irriterad om det ligger en massa onödigt i vägen och framme, eller tar upp en massa plats i skåp och andra utrymmen.

Det kan man inte kanske tror när man kommer hem till mig. Här är rörigare än rörigast. Men så känner jag mig jämt irriterad på alla tingsestar som ligger överallt.

Vilja att stenhårt rensa ur och göra nått åt eländet finns. Men vart ska jag förvara det tills jag har möjlighet att ta det till återvinningen eller myrorna?

Nu kanske det inte är så illa som det låter heller. Jag har det nog som en ensamstående-med-tre-söner meldelsvensson i mitt lilla hushåll.

Jag försöker hålla  det någorlunda rent inunder alla fall. *L*

Musten gick ur mig helt känner jag. Är törstig och lite småhungrig. Min 13 och 16 åring har redan ätit av de rester som fanns. Får gå och kika om det blev kvar nått till mig.

Men först... En låttitel som verkligen passar in på mitt förra inlägg om min son. Ja, egentligen alla mina söner. Kan inte lägga ut självaste låten här då jag som sagt är fullständigt nollad vad gäller datorer. Men det är Nanne Grönvall som sjunger den. "Att lära änglar segla".

Texten är klockren! :)

Nu snurrar äntligen tvättmaskinen nere i källaren. Är redan inne på maskin nr 2 faktiskt. Håller på att tvätta mattorna från Björkland först och främst. I såpa!

Vet inte varför. Men när det kommer till mattor som ska tvättas vill jag tvätta dom i såpa. Det luktar så rent, frisk och gott efteråt. Sen står dom emot smuts lite bättre sen. Inbillar jag mig i alla fall. *L*

Sen blir det sängkläder i långa banor. Har bytt rent i min och Herr B´s säng ute i Björkland. Sen hade jag alla nya lakan och örngott som jag köpte härom veckan med, som ska tvättas innan jag börjar bädda med dom.

Hinner jag och orkar sen idag, så ska jag försöka ta handukar och badlakan med.

Argos har kommit! Cilla är dock ledig idag. Grunskolebarnen har ledigt idag. Lärarna har konferanstur. Heron ligger fortfarande och sover inne hos mina två yngre oslipade diamanter. Dom tycks ta sovmorgon alla tre. *L*

Min katt Luna däremot mötte mig i min dörröppning när jag klev upp i morse. Hon jamar, kurrar, kuttrar och kråmar sig nått alldeles otroligt varje morgon. Sen när hon är klar verkar hon inte bry sig nämnvärt om en under resten av dagen. Joo..när det vankas mat nånstans blir hon väldigt go och sällskaplig igen. *L*

Måndag idag... Min äldsta grabb åker till Luleå idag. SJÄLV!!! Han är inkallad på mönstring.

Fattar inte... Det var ju bara härom året han var en liten skit som gärna kom och kröp upp i knät och ville att man skulle läsa en saga. Eller helst ville han att man läste om olika typer av väderfenomen. Orkaner, tornados och andra krafter som naturen kan skapa av egen kraft. Eller hur han kunde bli helt till sig av lycka när det passerade en bil med dubbla avgasrör eller antenner. Fjädringarna som sitter under lastbilar gjorde honom helt lyrisk.

Jag minns en gång när han fyllde år. Kanske 7 - 8 år.. Han fick önska sig en händelse under dagen som han ville göra innan det var dax för hans kalas. Han ville att vi skulle åka till Linköping och Biltema! Sagt och gjort. Vi åkte! På den tiden bodde vi i Krokek - Kolmården. Så det var inte så långt att köra för oss.

När vi kom dig sken han som en sol! Han styrde sina små steg målinriktat mot... fjädrarna. Där låg dom hyllmeter efter hyllmeter i alla strolekar och konstruktioner. Min förstfödde son kände, lyfte på de han orkade lyfta och vägde dom varsamt i sina små armar och händer.

Hans fasination och lycka var total!

När han efter ett tag var nöjd åkte vi hemmåt igen.

Väl hemma fick han av mig ett litet, litet minimalt packet. En liten såndär fjäder som sitter i kulspetspennan hade jag pillat loss och gjort ett packet av. Mest på skoj förståss. Men han blev så glad! Han hade fått en fjäder. Att den var så liten bekom honom inte ett dugg!

Sen när födesledagsgästerna kom så fick han en större helrostig gammal fjäder av sina kusiners pappa. Dessa två fjädrar plus upplevelsen tidigare samma dag var den bästa dagen någonsin för min lille prins. Det sa han själv senare på kvällen när jag skulle natta honom.

Det går verkligen att glädja ett barn på barns nivå, bara man tar vara på möjligheten!

Nu är han 18 år! Liiite svårare att glädja honom och bli så lyrisk kanske.

Men han är en bra kille med rätt så sunda värderingar. Jag hoppas det håller i sig.

Han ska iväg och mönstra.. Åka och sova borta helt utan en hjälpande hand från mig eller hans pappa. Jag vet att han fixar det. Han har alltid visat att han kan klara saker och ting helt själv. Han vill klara sig själv! Det är nog den största drivkraften hos honom. Och hans enorma styrka i att envist inte ge upp. Att vetgirigt ta reda på hur man gör! Han har tex alltid gillat att hjälpa till med tvätten. Att sortera och stoppa in i maskinen. Fått vrida och trycka på knapparna tills maskinen startat. Hjälp till att hänga tvätten. Ett tag ville han promt prova på att stryka nått med. Han fick börja med handukarna.

Han avancerade snart till gardiner! *L* Idag kan han stryka en skjorta efter konstens alla regler. Tror inte många 18 åringar ens kan det.

Han kan laga mat, städa och tvätta. Den tjej som får honom får en toppenkille! Sen att det ser ut som ett bombnedslag i hans rum mest jämt.. Ja, det är väl en sak som talar för att han är en sann tonåring i alla fall! *L*

Jag hoppas det går bra för honom där uppe i Luleå. Han blir ju bara där ett par dagar. Sen kommer han ju hem igen.

Lite vemodigt känns det ändå. Det är en milstolpe i livet som åter verkligen  visar på att han är stor nu. Att han ska räknas som en vuxen och ska kunna klara sig själv.

Lite vemodigt att han inte kommer att behöva mig som när han var liten.

Jag saknar redan stunderna av mys i soffan, en god bok eller en intressant dokumentär, eller Vetenskapens Värld att tillsammans sitta och titta på och komentera och diskutera till.

Mycke längtan efter att känna hans lilla hand i min... Hans söta små nyfikna blåa små ögon... Det gör faktist ont i hjärtat att förstå att han nu är vuxen.

Hur mycket jag än vill kunna vrida klockan tillbaka några år så går inte det.

Den tiden har redan varit. Den kan jag inte göra mer av. Den är över.

Kvar finns minnerna. Känslan i hjärtat då han föddes. Hur barnmorskan la honom på min mage. Min son! Min förstfödde, älskade lille son! Ett litet mirakel! Jag minns hur jag försiktigt tog på honom. Strök ett finger över hans kind. Vilka runda goa kinder han hade. En pytteliten näsa och en mun så söt som socker! Jag höll honom i min famn och kunde inte tro det var sant! Han var min! Min lille son! Jag var 21 år och hade blivit mamma! En märklig tanke. Men en helt underbar känsla!

Det var 18 år sen!  Nu räknas han till vuxenvärlden! Tiden har gått alltför fort!