Näää.. Inte mycket! ...skulle jag vilja svara själv på den frågan.

Herr B kom hit i Fredags kväll. Så fort han klev innanför dörren och jag såg honom blev jag så otroligt glad! Att få se hela hans leende och hans mörkblå melerande ögon glittra, att höra hans röst... Mitt hjärta hoppade till i ren lycka!

Vi åt, vi paratade, Herr och Fru K kom förbi på kvällskvisten och surrade bort ett par timmar med oss. Och allt kändes så rätt och bra!

Det känns som om man har ett värdigt liv. Det känns som om alla pusselbitar har kommit på plats

På lördagen klev vi upp rätt så skapligt. Även om det var segt att starta morgonen. Men jag ville så gärna följa Herr B till hans smultronställe. Hans stuga som var närmare ett hus i mina ögon. Ett gulligt litet hus mitt uti ingenstans.

Det är egentligen Herr B´s fars gamla hemställe. Herr B har tillbringat många timmar där under sin uppväxt. Han har redan hunnit med att berätta självupplevda historier därifrån. Och nu när jag själv fått se stället, så förstår jag att han verkligen trivs där ute.

Hoppas jag med får många härliga fina minnen därifrån.

Lördagskvällen blev lugn och stillsam.

På söndagsmorgonen ringde telefonen ovanligt tidigt. Det var Fru K!

Hon lät lite trött och väldigt avvaktande. Hon berättade att hennes hund Lillan varit dåligt i magen under natten. Och att hon därmed inte fått så mycket sömn. Sen kom hon till varför hon ringde... Hon och hennes make skulle åka ut till gamla militärvägen och låta Lillan rasa av ordentligt. För trots magpurr hade hon visst enorma mängder överskottsenergi. Dom undrade om jag och Herr B ville haka på. Annars ville dom ändå gärna låna med sig Heron.

Vi hakade på hela högen. Ja, inte mina söner då. Dom låg fortfarande och sov när vi drog iväg vid halv tio.

Väl på plats började hundarna rusa runt, fram och tillbaka. Hoppa och studsa! Hur i hela friden orkar dom???

När vi gått en bit stannade Heron till. Stirrade upp mot skogsbacken och började skälla. Han hade uppfattat nått. Men vi såg absolut ingenting.

Trodde möjligt vis han fått vittring på nån älg eller kanske renar. Men vi såg absolut ingenting.

Snart kom även Lillan igång. Hon med hade fått vittring på nått uppe på slänten. Vi fortsatte att gå i den riktningen. När vi kommit upp på krönet stod en bunt renar där och glodde. Tror inte dom tyckte vi var så roliga. Heron började småspringa mot dom. Inget skall. Renarna började dra sig in mot skogen. Även om Heron är en löjligt liten hund ville dom inte stanna och hälsa artigt.

Heron spårade dom en bit med vände snart om. Lillan och Heron mer eller mindre tryckte sina nosar ner längs marken och jobbade på frenetiskt.

Perfekt! Då skulle dom vara helt slut sen! *L*

På vägen hem, vi åkte med Herr och Fru K, så hämtade vi Fru K´s föräldrars yngsta hund. Sen blev det kaffe hos fam K.

Alla tre hundar busade på.

Sen blev det hem. Dusch och lunch och tillbaka till fam K. Ytterligare gemensamma mycket goda vänner och deras jätteståtliga stora hund anslöt sig. Mer kaffe, surr och trevlig stund!

Tillslut och sist av allt åkte jag och Herr B till hans pappa med sambo.

Blev att sitta där och surra bort en stund med. Min "svärfar" hade nog visst varit lite orolig för vad jag tyckte om hans barndomshem.

Jag kunde, tror jag, lugna honom. Jag kommer verkligen att kunna trivas där. Det var ju så fint och rofyllt där ute.

Det var jobbigt när herr B var tvungen att åka hemåt senare på kvällen.

Men med en så underbart trevlig helg med honom så kändes det ändå ok!

Längtar redan så jag håller på att spricka tills nästa gång vi träffas igen.

Nu ska jag jag i första hand förbereda inför min äldsta sons 18 årsdag nu den 15:de. Blir och baka, städa och plocka bort julen. Veckan kommer nog att gå fort.

Cilla, min daghund, kommer vid 10 snåret idag. Då blir Heron jättelycklig!

Ja till och med min katt Luna.

I övrigt får jag se vad dagen bär med med sig.

Lev och må! Kram!

/Annelie