I mitt förra inlägg fick jag en komentar :

"Uppdatera gumman... Alla detaljer! *L* "

Men riktigt så mycket tänker jag inte avslöja än.

Men en romatiker uti fingertopparna. En som kan få vilket hjärta som helst att smälta har med stort tålamod och envishet vunnit mitt hjärta!

Och ingen är lyckligare än mig!

Träffades i höstas via gemensamma bekanta. Det "klickade" väl egentligen till redan då. Men rädd som jag varit att ge mig in i nått nytt igen, höll jag avståndet. Jag som äntligen tänkt ge mig in i dating-livet efter allt tjat från min vän fru K. *L*

Jag knuffade undan denne underbare man. Nästan brutalt! Ringde inte, messade inget, tog så mycket avstånd som möjligt.

Men han fanns där redan. I mitt hjärta. Min nyfikenhet blev en rejäl krock med min rädsla att faktist låta mig själv bli kär.

Men så på julaftonsmorgonen när jag skulle ut med Heron på sin första morgonpromenad fick jag mig en ordentlig överasskning. När jag öppnade min ytterdörr stod där en större modell papperskasse för blommor!

På kassen satt ett litet kuvert med mitt namn på. Jag förstod direkt vem det var ifrån. Tog in allt. Öppnade kuvertet. Jepp.. Det var Han!

Men när hade han kommit dit med den?  För det måste varit Han som åkt hit till Boliden. För blomsteraffären var inte öppen än på några timmar.

Senare samma dag ringde Han. Han hade ställt sin väckare på MYCKET tidig tid. Åkt hit till mig.. ca tre mil.. lämnat av blommorna med ostar, godispåsar och ett paket pepparkakor utanför min dörr redan kl 5 (!!!) på morgonen och sen vänt hemmåt sina ytterligare tre mil igen.

Vem är så komplett galen och gör nått sånt en så tidig julaftonsmorgon??? *SS*

Sen stod hela julgruppen och liksom flinade åt mig varje gång jag passerade den. Kom på mig själv med att jag drog på mungiporna varje gång. Kände värme och ren lycka.

Jag försökte dock förtränga mina känslor igen. Var rädd för vad jag kände innerst inne.

Men så tre dagar senare när jag åter passerade julgruppen, och den åter flinade och blinkade åt mig så trillade slanten äntligen ner. Och jag förstod att jag var tvungen att fånga tillfället.

Jag skrev en liten hälsning till honom. Hoppades på svar. Hoppades Han fortfarande fanns kvar. Han som så tappert försöka få kontakt med mig i över två månaders tid.

Han ringde lite senare på eftermiddagen! Vi pratade på som vanligt. Tillslut undrade han om han fick komma förbi och hälsa på en liten stund.

Och jag hör hur jag själv säger "mer än gärna"!

Han kom hit. Vi drack kaffe och åt av julens godisar som jag har massor av.

Helt plötslig var jag inte rädd längre. Jag kände mig så lugn och trygg.

Hans röst, Hans ögon, Hans leende fångade mig totalt!

Helt plötsligt höll vi varandras händer. Allt kändes så bra!

Ja, det blev oxå en och annan kyss med förståss. Inget mer! Man är väl ordentlig! *L*

Senare den kvällen åkte han hem till sig. Men vi skulle träffas igen. Absolut!!! Tror Han blev mest förvånad av vad som skedde den kvällen. Han trodde det var totalt kört för hans del. Han som fått vänta så länge...

Vi har som sagt gemensamma vänner. Ingen av dom vet nått om våran resa... än... Men dom har tjatat på att jag och Han ska börja träffas. En av dom har försökt bjuda oss två på middag.

Det ska bli så roligt att vart efter få avslöja allt för dom.*S*

Så nu har mitt nya liv börjat och allt känns så himla bra! Det gamla året kunde inte ha slutat bättre och det nya som kommer kunde inte ha börjat bättre heller!

Tack mitt nyvunna hjärta för att du hade tålamodet att vänta. Att förstå.. Tack för att du nu tagit mig till ditt hjärta.. att jag nu får vara din!

Kram på er alla!

/Annelie