Vad är livskvalitét?

Är det att jobba arslet av sig för att få ihop pengar till att betala räkningar varje månad och sen leva på brödkanter bara för att kunna åka utomlands och bränna sig fördärvad?

Jodå, det kan det nog visst vara! Är man en så person som uppskattar sånt så är det livskvalitét.

Är det att sitta och sträckläsa böcker en helg efter helg utan att  umgås med vänner?

Måste nog svara ja även där. Finner man det avkopplande och man mår bra av det så är det helt ok.

Är livskvalitét att hugga ved, röja i skog och mark varje ledig stund?

Absolut det med! Frisk luft och vistas i naturen är för många en sorts avkoppling trots det hårda jobb det innebär.

Är det livskvalitét att regelbundet gå på Club eller krogen?

Definitivt ja! Vänner och umgänge betyder mycket för välmåendet. Och att ha skoj har ingen dött av.

Livskvalitét har många ansikten. Tack och lov! Och alla har vi olika behov av saker, personer, göromål omkring oss för att må bra och känna oss tillfreds med livet!

Det finns mycket som ger mig livskvalitét. Men främst är det min lilla familj. Mina ungdomar och mina djur. All trygghet och harmoni som dom skänker. All glädje som på nytt sprids varje morgon vi möts efter en god natts sömn.

Sen har jag några helt fantastiska vänner som ger otroligt mycket livskvalitét!  Där finns också trygghet, harmoni och glädje!

Men också galna upptåg och roliga fester! *L*

Vad är livskvalitét för dig?

Godnattkramar!

/Annelie

Som vuxen verkar det finnas två typer av förhållande att ge sig in på.

Det ena är av bara rent sexuellt slag där båda, förhoppningsvis är införstådda i uppgörelsen. Eller att båda gärna vill ha ett förhållande, men att det av nån anledning försvåras av yttre omständigheter.

Det kan ju då verka "lättare" att då välja det förstnämnda allternativet.

Ingen har ett ansvar. Man bara är!

Och det är väl helt ok om det är så man vill leva.

Vill båda däremot ha ett fungerande förhållande, men med omständigheter som liksom står som farthinder så långt ögat ser... ja, då är det fasen inte lätt!

Det kan vara komplicerade hinder. Hinder som gör att den ena mår dåligt men ändå så gärna vill gå vidare. Å verkligen försöker.. Men så finns hindret där som en ständig påminnelse, som en kniv i hjärtat, ett svek så stort å smärtsamt..

Tiden läker alla sår sägs det.. Å de är ju sant. Men hur hantera det just nu?

Ev omgivingens reaktion.. för folk pratar.. Man ska ju inte bry sig om folks skitsnack! Men säg den människa som aldrig någonsin blir illa berörd när någon pratar negativt om en. Särskillt i en stad, mindre samhälle där många känner varandra.

Jag är inte perfekt på nått vis. Jag har säkert också gjort folk ledsna nån gång. Men jag försöker mer och mer ju äldre jag blir, verkligen tänka på vad det är jag säger.

Jag blir uppriktigt så illa berörd när jag hör folk häva ur sig sånt dom själva "hört" och sen sprider vidare.. Hur ska man veta sanningshalten i det?

Att vara vuxen och bli kär är fasen i mig ingen lek! Inte bara att omgivningen ska spekulera och tycka och tänka och säga sitt.. för den dagen kommer.. var så säker..

Men man har ju sina egna "spöken" att dras med också. Det kan vara nog för jä*lig!

Annars är jag dock fullkomligt övertygad att kärleken övervinner allt!

Iaf om den är äkta!

Var rädda om varandra. Ta hänsyn till dina medmänniskor! Man måste inte älska alla. Men respekt ska man fasen i mig kunna visa JÄMT!!!

Kram och hej!

/Annelie