Varför känns ensamheten så tung? Varför måste barnen bli stora och sen flyga ur boet? Varför är jag rädd för att bli ensam?

Ingen av mina barn är hemma just nu. Inte ens 16 åringen som ALLTID annars är hemma. Han var den som for först i eftermiddags. Han åt en tidig middag. Sen skulle han iväg och träna på nått inför julavslutningen i morgon. Han har inte kommit hem än...

Att sen min 13 och 17 åring försvinner iväg på kvällarna är mer regel än undantag. Men nu är det bara jag här... Jag och mina djur.

Slumrade till en stund förut. Hade under ett par timma kämpat med Heron, min hund, med bad och uttovning av pälsen. Han har många tovor kvar..

Fattar inte att han kan bli så ihoptovad så fort! Men nu ger jag mig inte. Han ska vara fin till jul om jag så måste borsta, kamma och klippa honom flera timmar varje dag.

Men när jag sen vaknade ur min slummer så var här helt tomt på ungdomar.

Ingen som kommer och säger "mamma..." och vill berätta nått eller fråga om nått.

Ingen av mina ungdomar som kommer och håller mig sällskap i soffan.

Det var då det stora hålet till tomheten öppnade sig. Det var då jag insåg att nu på söndag åker dom... mina söner.. långt bort.. länge..

Det gör ont i hjärtat bara av tanken.

Fasan att vakna upp här hemma på måndag morgon, inga barn, bara jag..

Innerst inne vet jag att det kommer att gå bra. För det brukar det göra.

Men känns det så här nu när alla bara är ute för kvällen. förstå hur det kommer att kännas sen då. När dom åkt iväg!

Måste försöka att tänka på att den här känslan beror på hur mycket jag älskar och håller av mina söner! Dom är min stora trygghet och glädje här i livet.

Dom kommer att bli stora, flytta hemifrån, skaffa egna små underbara familjer. Jag hoppas verkligen jag gett dom tillräcklligt med kunskap och verktyg för att klara sig i stora världen.

Nää.. nog skulle jag behöva nån vid min sida.. Men allting har sin tid!

Och dessutom måste jag känna att allt känns rätt med. Å än har jag en lååååång bit kvar på den vägen.

Så jag får lära mig stå ut med ensamheten som sällskap ett långt tag till verkar det som...

Nu måste jag väcka trötta Heron och få ut honom på prommis.

Kram och hej så länge!

/Annelie

Ibland blir allting så förvirrande. Men om jag tar en sak i taget borde allting reda ut sig till det bästa till slut.

Allting har sin tid, sägs det. Så det får väl ta sin tid då.

Igår infann sig en känsla av tomhet. En tomhet som nära på gränsade till ångest. Men jag lyckades hålla ångesten i schack. Lyckades driva den åt ett  annat håll.

Vet inte om det delvis berodde på att jag gjorde mer än jag räknade med dagen innan. Eller om det berodde på att dagen för pojkarnas avresa närmar sig. Eller att mitt hjärta är tomt och längtar efter att bli fyllt.

Troligt vis en salig blandning av alltihopa!

Jag drömmer mycket på nätterna nu. Mycka konstiga osammanhängande drömmar.

Jag kan inte påstå att dom är direkt obehagliga. Men det är drömmar som stressar upp mitt inre. I mina drömmar möter jag bla människor från mitt tidigare liv som jag helst inte vill möta längre. Människor som bokstavligen tar plats i mitt liv igen, fast jag gör allt för att undvika det.

Jag vet att jag skulle må dåligt av att hamna i en situation som skulle kräva det som  krävdes av mig då. Det är en av mina största fasor.

Nu är det egentligen inte så illa som det låter.  Det är bara jag som måste lära mig hantera situationer som jag har lite svårt för.

Men rena rama energitjuvar tänker jag verkligen inte beblanda mig med!

Det kan ingen någonsin kräva av mig. Inte i NÅN situation!

Jag brukar prata om "mitt inre kaos". Det är en röra av känslor som har sitt högsäte djupt förankrat i mitt bröst. Alla dessa känslor är som ett trassel av blåknutar som ilar runt, runt i hög hastighet.

När jag inte lyckas fånga nån ände på nån av känslorna, så kommer ångesten smygandes.

Allt är lungt å stilla för det mesta. Men rätt som det är så är det nått som triggar igång knuten. Oftast vet jag inte varför. Då blir jag mest arg och besviken på mig själv att jag blir som jag blir. Rörig å osammanhängande! Svårt att koncentrera mig. Irriterad. Trött... djävligt trött! Ledsen...

Jag vill bara kunna reda ut knuten och aldrig mer få tillbaka den.

Jag vill kunna ha ork och kraft att klara en vardag som vem som helst.

Tänk att kunna orka med att gå till ett jobb och samtidigt ha kraft och orka att ta hand om allt i hemmet med!

Men helst av allt.... Helst av allt vill jag bara kunna få vara mig själv! Utan att "förståsigpåare" tror sig veta vad jag skulle må bäst av.

Tänk om jag själv kunde tillåta mig att vara den jag är..... För sanningen att säga så är jag nog själv min värsta fiende!

Nä, om man ska försöka göra nått vettigt idag...

Ses och hörs och ha en toppendag!

Kram på er!

/Annelie