Tog alla mina ungdomar och Heron med mig och besökte min far.

Mamma har inte kommit hem ännu. Hon kan fortfarande inte göra nånting.

Men hon har fårr börja äta lite smått fast föda nu. Och det går hyffsat bra.

Hon ringde medans jag var där. Oj, vad hon var pratsjuk. *L*

Hon är rädd för att dom kommer att vilja skicka hem henne redan i morgon. Men det tror inte jag. I alla fall hoppas jag att dom håller henne kvar till slutet på veckan. Hon klarar just inte ens att sätta sig upp i sängen själv ens.  Inte ens klä på sig själv.

Operationen som normalt tar lite drygt tre timmar hade för henne tagit fem och en halv timme. Det var mycke ärrbildningar sen operationen för tio år sen plus en massa sammanväxningar. Dom hade fått rota,pilla och skära en hel del innan allt var klart.

Jag hoppas så innerligt att kära mor inte får komplikationer nu efteråt. JAg hoppas allt kommer att bli jättebra för henne.

Nåväl.. Medans jag och ungarna mixtrade med våra cyklar sprang Heron runt som en skållad råtta runt i trädgården. Fast en lycklig sådan då förståss. Det var som att se en nyutsläppt kossa på grönbete. Han hoppade och studsade och såg allmänt rolig ut.

Nu är vi hemma och han är helt slut!

Jag har middagen i ugnen. Nu ska jag hoppa in i duschen och göra mig klar för kvällen. Ska bli roligt att få gå med mina vänner och se på "Getaren" .

Att man kan ha så många känslor. Både i vaket coh sovande tillstånd.

Det är väl bra att känslor finns och att vi människor begåvats med dessa.

Men alll för ofta upplever jag att mina känslor bara är vansinnigt jobbiga att ha. Speciellt då det handlar om gnagande oro som virvlar runt inne i mig.

Jag får liksom känslan av att det mesta känns så hopplöst. Att ingenting är nån idé. Jag drömde bla i natt om att skulle laga en lampa som inte funkade som den skulle. Jag tog fram skruvmejsel och började pilla. Innanför den syddande sladdhöljet fanns en massa jättetunna ljusfibertrådar. De flesta var av pga att ytterhöljet var trasigt och rejält skadat mest över hela sladden. Med andra ord var det inte så konstigt att ljuset inte nådde ända upp. Det lyste, men inte som det skulle. I drömmen blev jag så besviken. Lampan hade kostat mycket och borde rimligt vis fungerat utan problem i massor av år till. Nu var den helt förstörd. I drömmens värld satt jag och grämde mig och var djupt irriterad. Tillslut tog jag och skar av sladdeländet och slet bort ytterhöljet helt. Längst ner satt alla fibertrådarna fast på ett töjbart material. Dom spretade och  lyste i alla möjliga färger. Det var vackert! Dom blev som de dära kloten med fibertrådar som sakta nurrade och byter färg. Men jag var fortfarande näst intill arg.Till slut sa min äldsta son åt mig (fortfarande i drömmen ) att jag skulle göra iordning lamporna och  sälja dessa på loppis och få tillbaka lite av pengarna. Barn skulle gilla dom. Så jag började fixa med det. Dom blev ganska bra. Men känslan av irritationa att det inte gick som det var tänkt från börja satt i. Även sedan jag vaknade.

Jag hade fler konstiga korta drömmar i natt. Jag har sovit allmänt oroligt. Alla drömmar har givit upphov till frustration och ovilja att ta mig ann något. Känslan att allt blir fel hur jag än gör finns där så starkt.

Det är liksom ingen idé....

Idag skulle jag vilja kunna göra dat jag ska och behöver här hemma. Sen skulle jag vilja gå ut och bara njuta av solen och värmen. Men det tar som vanligt bara stopp!

Ut borde jag verkligen behöva ta mig. Ut i ljuset! Men... Varför tar det emot som det gör. Varför känner jag bara ett sånt motstånd.  Är jag i en jobbigare svacka nu igen. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna vistas ute bland folk. För det är ju den jag egentligen är. Jag är innerst inne en social människa som trivs bland folk. Men så kommer dessa tillfällen då jag bävar för folksamlingar och att nån börjar prata med mig.

Känslan är givetvis ologisk. För jag skulle nog fixa det rätt bra. Jag kanske inte skulle vara den som tar initiativ till samtal. Och jag kanske inte skulle kunna hålla ett bra flöde på ett samtal. Men jag skulle nog kunna fixa det.

Vad ska jag då göra idag... I kväll ska jag tillsammans med mina bästa vänner gå och se en föreställning som heter "Getaren".

Så här skriver SVT västebottensnytt:

"Getaren är en rysare som berättas i både ord och toner av spelmansduon Daniel Fredriksson och Daniel Pettersson.

- Getaren är en historia med verklighetsbakgrund - från Gubbträsk i Sorsele. Det unika med föreställningen är att ord och musik går in i varandra och för berättelsen vidare. Orden talar till intellektet - musiken till känslorna. På ett filmiskt sätt - och på så sätt bidrar den till att bredda berättarfestivalen, säger regissören och pjäsförfattaren Hans-Ola Stenlund."

Och här är en länk som visar lite ur Getaren:

Tror den kan vara riktigt bra. Sen är det ju inte sämre av att Daniel Pettersson är en grabb från Boliden. Han blev för några år sedan utsedd till världsmästare i nyckelharpa. Han är grymt duktig på att spela.

Det ser jag fram emot. Det är bara dagen idag som redan känns seg och uppgiven. Men det får jag leva med.

Nu ska jag hitta nått att äta. Ungdomarna mina borde börja bli hungriga nu vartefter.