Tänk att det finns människor som inte begriper att dom gör fel eller heltokigt, fastän folk i omgivning i massor med många år försökt tala om att det inte är bra det som händer och sker.

Dessutom att man ställs inför olika dilemman varje gång det sker.

Jag försöker verkligen se saken från olika perspektiv. Men det är minsann inte alltid så lätt.

Jag vill verkligen kunna förstå hur denna person tänker, men blir bara upprörd och minst sagt förbannad och sårad varje gång jag försöker. För hur kan någon vara så totalt egocentrisk, självupptagen och fullständigt empatilös och helt utan förståelse hur följderna kan bli av vissa handligar? Verkar inte finnas en tillstymmelse av insikt alls. Inte ens då andra eller flera tillsammans går ihop och försöker förklara att "det där är nog inte så bra att du gör/säger" osv.

Försöker tänka att det  är ett försvarssystem som liksom klickar igång dessa gånger. Ett sätt att skydda sig själv.

Kanske rädsla för att inte känna sig omtyckt och tillräckligt bra. Vilja av att känna känslan av att vara behövd

Men hur får man då någon att släppa greppet och våga erkänna att man kanske gjorde lite tokigt? Våga känna att det inte vara hela världen?

Kanske är det en innre rädsla att bli övergiven om inte vissa saker görs, även om det innebär att kränka och gå in på andras ytterst privata revir...

Hur ändrar man på en sådan person, som levt med detta inrutade beténde i hela sitt liv? Än har ingen lyckats, och många... väldigt många har försökt.

Förutom att jag mellan varven kan bli så totalt uppriven, ledsen och sårad, så är denna människa väldigt betydelsefull på sitt sätt. Oftast är allt lugnt och samtalen rätt "normala", och ofta rätt roliga med.

Skulle bara önska att denna människa fick ett inre lugn! För jag inbillar mig att det finns en inneboende ångest som river rätt hårt i bröstet.

Jag vill finnas där som vän. Men orkar verkligen inte med de gånger jag känner att jag inte riktigt når ända fram i mitt budskap.

Jag har ju dessutom mig själv att tamaps med. Men jag tror, till skillnad mot min vän, att jag ändå har lättare att utrycka och säga till om jag börjar må dåligt.

Jag älskar denna människa för den h*n är, Men har mycket svårt för dennes beténde och sätt att vara, och hur denne människa uttrycker sig mellan varven.

Idag blir en lugn dag! Ska försöka ta mig upp i skogen under dagen och rasta Heron. där får han springa fritt, nosa runt och skvätta runt överallt! Eller som min mormor sa till sin hund som hon hade "skriva kärleksbrev till hundflickorna"!

Jösses vad jag saknar min mormor..... Hon var min stora varma trygghet i mångt och mycket!

Nu ska jag försöka peta i mig lite fukost. Sen får vi se vad dagen har att erbjuda! *L*

Kram till alla som kikar in här hos mig! =)