I morgon bitti, strax efter klockan åtta, kommer min mor och hämtar upp mig och min äldsta son, D.

För då  beger vi oss mot Skellefteå för att först lämna av en vännina åt min mor på lassa, och sen vidare mot flygplatsen för att vinka av D där. Han åker då ner till sin pappa och bonusmamma för att kunna närvara vid mina söners farmors begravning på torsdag.

Nu är det sent. Dags att borsta tänder, krypa tätt intill min älskling och sova! :))

Önskar alla mina bloggläsare en riktigt god natt!

KRAM!!!

Mår bättre nu än i morse.

Det gjorde gott för mig att komma iväg till Gula Villan och glömma alla "måsten" och "bör" för ett tag.

Efter träffen med goda och mycket trevliga vänner, så drog några av oss ner till Folketshus här i Boliden.

En försäljare som med jämna mellanrum kommer hit och säljer allt från ryggkliare till kläder, påsförslutare och limknäktar var där. Hittade två par jeans för 150 kr styck och ett par gråa mjukisbyxor för 70kr. Mjukisarna bjöd käre mor på. :)

Brukar inte kunna hitta nått åt mig själv annars när försäljaren är här. När inte ens XXL passar till en av mina spädare vänner, då förstår ni att det är efter pyggméer dessa kläder är designade för. Så för min egen del har det bara varit att glömma.

Nu tycktes försäljaren äntligen ha fattat galoppen. Han har tagit in kläder i europeiska storlekar! Hittade ett par jeans som jag kvickt provade. Satt som smäck! :))

Köpte sen ett par som var blåa och ett par som var svarta i samma stil! Jag är skitnöjd! :))

Nu ska jag fundera på att börja med middagen och att baka en och annan kaka. Småbullar får bli en annan dag! :)

Varma soliga höstkramar! :))

**Bilden är min egen. Får ej kopieras utan att fråga mig först. **

När stressen gnager i mig stannar allt inom mig upp.

En inre oro som stegrar.

Allt jag borde göra, allt jag borde hinna...

Jag står stilla. Tiden går.

Så mycket jag vill ha gjort. Men orken sviker, om och om igen.

Jag blir trött. Riktigt trött. Orkar inte...

Vill så mycket med mitt liv.

Vill ha det ekonomiskt hyffsat bra.

Men är man sjuk som jag.. då har man ingen ekonomiskt tryggad framtid.

Vad lever jag för liv?

Vad har jag för val?

Varför känns min sjukdom som ett straff?

Varför kan inte jag jobba och stå i som alla andra, få lön, ge mina barn det dom behöver, leva drägligt?

Tack alla goa vänner som ser mig för den jag är i själ och hjärta!

Tack mina älskade barn för att ni inte kräver det omöjliga!

Tack alla ni som förstår att jag i första hand lever för min familj!

Tack min älskade Herr B som älskar mig för den jag är!