Idag är det på dagen 8 månader sen jag ställde mig själv mot väggen och undrade vad fasen jag egentligen höll på med.

Hade levt ensam rätt länge och trivdes på ett sätt rätt bra med det.

Det fanns en viss trygghet i ensamheten. Jag visste, och kunde styra över mitt liv precis hur jag ville. Jag behövde inte ta hänsyn till, och tänka på någon annan, än mig själv och barnen. Jag mådde förhållandevis rätt hyfsat bra.

Men så kom en omvälvande känsla över mig. Allt ställdes på sin ända.

Jag blev rädd, osäker på mina egna känslor, rädd för framtiden om jag gav vika...

Innerst inne ville jag ju inge hellre än att släppa rädslan och bara flyta med.

Men jag var rädd för att misslyckas... igen!

Jag hade träffat Herr B på ett uteställe inne i stan, tidigare ett antal veckor innan. Han visade sig vara en arbetskamrat åt några av mina vänner.

Det blev att vi började pratas vid en hel del under den kvällen. Han var mycket trevlig, inte ett dugg påträngande på nått vis. Hans ögon var så vackert blå och utstrålade så mycket värme och tillit. Det visade sig även att han han i sin barndom också bott i Boliden, och gått i samma klass som min goa väninna fröken BW.

Dagarna gick... Herr B försökte visa att han gärna ville lära känna mig mer.

Jag blev med ens märkligt rädd. Tänk om jag föll för honom???

Jag insåg dock ganska snart att jag redan fallit. Men jag ville inte erkänna hur hårt.

Vi skrev mail. Han ringde. Vi chattade.

Så tog jag då mod till mig och bjöd hem honom tillslut. Han kom förbi på självaste skylltsöndagen. Så det blev att strosa runt längs gatorna här i det lilla samhället. Sen passade jag på att bjuda på middag.

Hela den dagen var jag så spänd och rädd. Rädd för vart mina egna känslor skulle föra mig. Men jag hade trevligt! Otäckt trevligt faktiskt! ..hahaha...

Men det kunde jag ju inte erkänna för mig själv. Tala om att man kan bli fegt larvig, trots min ålder. Eller är det så, att det var just på grund av min ålder och tidigare erfarenheter?

Jag var i vilket fall extremt återhållsam och ville inte ge falska förhoppningar till Herr B. Men samtidigt ville jag verkligen lära känna honom mer, som vän!

Ytterligen ett par veckor efter skyltsöndagen träffades vi och tog en fika på "Lilla Marie". Ett otroligt sött, gulligt och helcharmigt litet kaffé inne i stan.

Där blev vi sittandes i flera timmar och pratade.

Den starka känslan av värme till denna man blev allt tydligare. Lika så min egen rädsla.

Jag ville inte misslyckas. Jag ville inte ge mig in i nått som kanske skulle ta slut inom en snar framtid igen.

Jag ville var säker på att jag var redo. Att han inte bara var ute efter en tillfällig förbindelse. Jag ville vara säker på att det skulle vara helt igenom äkta!!!

Han skjutsade hem mig, och mer eller mindre snodde en kram från mig! *L*

Jag brukar verkligen inte ha problem att krama andra människor. Jag kramar mina vänner så fort vi träffas. Ett sätt att visa respekt och att man värdesätter sin vän för den hon/han är.

Men här blev det tvärstopp minst sagt. :P

Redan i bilen började jag undra om jag skulle ge honom och kram och tacka för en trevlig dag, eller om jag helt enkelt bara skulle tacka för dagen och kliva ut ur bilen fort som rackarn. Var rädd för att ge honom falska förhoppningar igen, och att jag kanske skulle falla mer än jag själv kunde tillåta mig just då.

Jag klev rätt ut ur bilen medans jag pladdrade på om "tack för idag" osv.

Lika snabbt öppnade Herr B dörren på sin sida och mer eller mindre fångade mig i flykten på väg in genom porten. Han gav mig en kram!!!

Jag undrar hur jag måste han sett ut den gången. Så totalt överrumplad och i halvt chocktillstånd! .. hahaha.. Måste ha sett helt sjukt kul ut! :P

Jag blev totalt generad och mumlade på om "tack för idag" och "gott fika" och "trevligt"... ja, egentligen har jag ingen som helst koll om vad jag sa just då. Ett "hej då" och jag trippade upp till min lägenhet.

Jag var överlycklig och livrädd på en och samma gång. Men jag intalade mig själv fortfarande, att han måste vara en lurendrejare på nått vis.

För så snäll och trevlig kan man bara inte vara utan att ha någon baktanke.

Vänner omkring mig, som känt och vetat vem han är sedan barnsben, försäkrade om att han verkligen är sådär snäll och godhjärtad. Det var ingen som kunde säga någott dåligt om honom.

Fröken BW sa att om jag fick honom hade jag verkligen fått en genomgo kille med hjärtat på rätt ställe! Att jag dessutom verkligen var värd honom!

Ytterligare några veckor gick. Vi hade fortfarande kontakt, om än mindre då jag var räddare än någonsin, men dock en viss kontakt. Det var Herr B som inte gav sig, utan ringde och skickade nått sms ibland osv. Jag hörde aldrig av mig till honom spontant bara sådär.

Julafton kom!

Mina söner hade några dagar tidigare åkt till sin pappa i Linköping.

Jag hade tagit mig en liten sovmorgon och skulle till att gå ut med hunden vid 10-tiden innan jag skulle traska iväg till mina föräldrar.

Utanför min dörr stod en stor blompapperspåse med ett litet kuvert påtejpat utanpå. "Till Annelie" stod det på den.

Hjärtat knöt sig på ett härligt märkligt vis och ett leende spred sig över mitt ansikte. Jag visste precis vem det var ifrån. Jag visste precis! *L*

Herr B!!!

En jättefin och stor julgrupp med olika små ostar, kex och godis instoppde mellan blomsterarrangemanget, fanns i påsen, och en liten gullig keramikängel fanns där med. Jag älskar änglar och samlar på dom. :))

Två dagar senare insåg jag att jag var fast! Det gav mig ju ingenting att gå runt och vara rädd för nått som så uppenbarligen höll på att hända. *L*

Resten är historia och finns att läsa här i bloggen.. Återblick  om man vill.. :)

Åtta månader senare sitter jag nu här. Fortfarande pirrgt kär och vansinnigt lycklig!

Tiden har gått så fort! Ändå är åtta månader ingenting motför ett helt liv!

Jag älskar honom från djupet av mitt hjärta! Han är snäll och omtänksam. Inte bara mot mig, utan alla omkring hans närhet.

Visst är jag fortfarande rädd... För den här gången vill jag verkligen inte misslyckas.

<3<3<3 Älskar Dig Herr B <3<3<3(vet att du kommer att läsa detta) ;))