Lite kul läsning för den vetgirige! ...*hahaha*...

Wikipedia: Patenterat nonsens..  

Min äldsta son visade mig denna sidan tidigare i vintras. Han satt och läste högt för mig. Rätt roligt och påhittigt! *L*

Tror ni inte läkarna tyckte mamma var redo för att åka hem idag!!!

Mamma ville egentligen inte det. Å ena sidan är hon den som lätt får hemlängtan fast det kanske inte är så lämpligt alla gånger.

Nu var hon jätterädd för att resan hem skulle slita upp hela operationssåret och mer därtill. Plus all den enorma smärta hon har på grund av det extra stora ingreppet som faktiskt blev i hennes fall. 

Kl 13 idag fick hon extra starka värktabletter. När kl blev 14 kom så hennes taxi. Hon vägrade sätta sig att åka buss hela vägen hem.

Dom hade låtit beställa en extra hög taxi för min  mors skull. I den kunde hon sen halvligga i. Hon satt fram.

Två och en halv timme tog hela resan hem för henne. Åker man bil själv tar resan bara dryga timmen. Nu fick hon samåka med en man som skulle till ett helt annat ställe.

Väl hemma var hon klippt slut. Hon skrev en handlarlista till pappa och lyckades ta sig upp till övervåningen. Där la hon sig och tänker inte stiga upp mer idag. 

Jag ringde och pratade med henne. Jag hörde hur ont hon har...

Jag sa i alla fall att hon måste ringa omgående om hon behöver hjälp då pappa är på jobbet eller brandövnig. Hon får inte göra något som helst överansträngande den närmsta månaden framöver. Sen kommer hon inte att kunna göra lika mycket som hon är van det närmaste året enligt hennes läkare. Hur det nu ska gå till... Mamma är verkligen en sån som inte kan sitta still och göra ingenting. Måste försöka få henne att gilla en icket så ansträngande hobby att kunna pilla med framöver.

Ja, nu är hon då hemma. Nu får jag och mina bröder med respektive samt välvilliga goda grannar och vänninor åt mamma försöka hjälpas åt att dels hålla mor på mattan och hjälpa henne så gott vi kan.

Lovar att det kommer att bli en tuff utmaning för oss alla! *L*

Här har det regnat i stort sett hela dagen. Kallt är det också.

Heron har vägrat kissa sen morgonpromenaden. Ska försöka få nån av grabbarna att försöka gå ut med honom sanrt igen.

Heron fryser som en hund.. ja.. han är ju i och för sig en också..

Han har bara velat in trots att jag tagit på honom täcket på rundorna.

Men nån gång måste han ju rimligt vis kissa.

Tror Herr B kommer strax. Har för mig han pratade om det igår när vi talades vid i telefonen. Längtar sååå efter honom! Har ju inte träffat honom sen i Lördags. Inte så länge sen, ja vet. Men tillräkligt för mig! Jag skulle ju mycket väl kunna tänka mig träffa honom i stort sett varje dag.

Å ena sidan träffas vi ju rätt ofta ändå. Så jag ska inte klaga.  *L*

 Positiv tänkande: Fördelen med regn... snön smälter fortare!

Idag är det på dagen 4 månader sedan jag och Herr B blev ett par!

Och det är bara början till ett helt liv ihop! ( Vi kände varandra lite smått innan ).

Han älskar mig för den jag är. Jag älskar honom för den han är!

Han skickar mig gulliga sms lite då och nu. Oftast är de så rörande fina att jag inte kan låta bli att fälla en glädjetår!

Hans ord sträcker sig långt in i hjärtats inre. Det berör och värmer mig så!

 Vi har redan drömmar och planer för en framtid tillsammans. Allt som funderas och drömms om involverar oss båda. Det känns lika naturligt som spännande.

Jag har levt ensam i över sju års tid. Hade ett treårigt så kallat "särboförhållande" nått år innan jag mötte Herr B. Inte ens i det förhållandet kändes det naturligt av olika anledningar, att planera för en gemensam framtid. Knappt träffades vi ens.. Klart att det inte höll. Har man inget gemensamt överhuvudtaget så funkar det inte.

 Men med Herr B känns allt "som det ska". Vi träffas ofta. Pratar om allt och ingenting. Vi umgås tillsammans med våra vänner. Vi kan ha ett vardagsliv tillsammans. Vi kan sitta i soffan en vardagskväll och bara sitta tysta, mysa och se på tv:n. 

Ligger jag däckad av min enorma värk/huvudvärk så låter han mig vila och serverar mig en kopp te med honung i.

Han bryr sig om!!! Han har mitt hjärta för evig framtid!

Grattis mitt älskade hjärta på våran dag idag!!! :))

Tog alla mina ungdomar och Heron med mig och besökte min far.

Mamma har inte kommit hem ännu. Hon kan fortfarande inte göra nånting.

Men hon har fårr börja äta lite smått fast föda nu. Och det går hyffsat bra.

Hon ringde medans jag var där. Oj, vad hon var pratsjuk. *L*

Hon är rädd för att dom kommer att vilja skicka hem henne redan i morgon. Men det tror inte jag. I alla fall hoppas jag att dom håller henne kvar till slutet på veckan. Hon klarar just inte ens att sätta sig upp i sängen själv ens.  Inte ens klä på sig själv.

Operationen som normalt tar lite drygt tre timmar hade för henne tagit fem och en halv timme. Det var mycke ärrbildningar sen operationen för tio år sen plus en massa sammanväxningar. Dom hade fått rota,pilla och skära en hel del innan allt var klart.

Jag hoppas så innerligt att kära mor inte får komplikationer nu efteråt. JAg hoppas allt kommer att bli jättebra för henne.

Nåväl.. Medans jag och ungarna mixtrade med våra cyklar sprang Heron runt som en skållad råtta runt i trädgården. Fast en lycklig sådan då förståss. Det var som att se en nyutsläppt kossa på grönbete. Han hoppade och studsade och såg allmänt rolig ut.

Nu är vi hemma och han är helt slut!

Jag har middagen i ugnen. Nu ska jag hoppa in i duschen och göra mig klar för kvällen. Ska bli roligt att få gå med mina vänner och se på "Getaren" .

Att man kan ha så många känslor. Både i vaket coh sovande tillstånd.

Det är väl bra att känslor finns och att vi människor begåvats med dessa.

Men alll för ofta upplever jag att mina känslor bara är vansinnigt jobbiga att ha. Speciellt då det handlar om gnagande oro som virvlar runt inne i mig.

Jag får liksom känslan av att det mesta känns så hopplöst. Att ingenting är nån idé. Jag drömde bla i natt om att skulle laga en lampa som inte funkade som den skulle. Jag tog fram skruvmejsel och började pilla. Innanför den syddande sladdhöljet fanns en massa jättetunna ljusfibertrådar. De flesta var av pga att ytterhöljet var trasigt och rejält skadat mest över hela sladden. Med andra ord var det inte så konstigt att ljuset inte nådde ända upp. Det lyste, men inte som det skulle. I drömmen blev jag så besviken. Lampan hade kostat mycket och borde rimligt vis fungerat utan problem i massor av år till. Nu var den helt förstörd. I drömmens värld satt jag och grämde mig och var djupt irriterad. Tillslut tog jag och skar av sladdeländet och slet bort ytterhöljet helt. Längst ner satt alla fibertrådarna fast på ett töjbart material. Dom spretade och  lyste i alla möjliga färger. Det var vackert! Dom blev som de dära kloten med fibertrådar som sakta nurrade och byter färg. Men jag var fortfarande näst intill arg.Till slut sa min äldsta son åt mig (fortfarande i drömmen ) att jag skulle göra iordning lamporna och  sälja dessa på loppis och få tillbaka lite av pengarna. Barn skulle gilla dom. Så jag började fixa med det. Dom blev ganska bra. Men känslan av irritationa att det inte gick som det var tänkt från börja satt i. Även sedan jag vaknade.

Jag hade fler konstiga korta drömmar i natt. Jag har sovit allmänt oroligt. Alla drömmar har givit upphov till frustration och ovilja att ta mig ann något. Känslan att allt blir fel hur jag än gör finns där så starkt.

Det är liksom ingen idé....

Idag skulle jag vilja kunna göra dat jag ska och behöver här hemma. Sen skulle jag vilja gå ut och bara njuta av solen och värmen. Men det tar som vanligt bara stopp!

Ut borde jag verkligen behöva ta mig. Ut i ljuset! Men... Varför tar det emot som det gör. Varför känner jag bara ett sånt motstånd.  Är jag i en jobbigare svacka nu igen. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna vistas ute bland folk. För det är ju den jag egentligen är. Jag är innerst inne en social människa som trivs bland folk. Men så kommer dessa tillfällen då jag bävar för folksamlingar och att nån börjar prata med mig.

Känslan är givetvis ologisk. För jag skulle nog fixa det rätt bra. Jag kanske inte skulle vara den som tar initiativ till samtal. Och jag kanske inte skulle kunna hålla ett bra flöde på ett samtal. Men jag skulle nog kunna fixa det.

Vad ska jag då göra idag... I kväll ska jag tillsammans med mina bästa vänner gå och se en föreställning som heter "Getaren".

Så här skriver SVT västebottensnytt:

"Getaren är en rysare som berättas i både ord och toner av spelmansduon Daniel Fredriksson och Daniel Pettersson.

- Getaren är en historia med verklighetsbakgrund - från Gubbträsk i Sorsele. Det unika med föreställningen är att ord och musik går in i varandra och för berättelsen vidare. Orden talar till intellektet - musiken till känslorna. På ett filmiskt sätt - och på så sätt bidrar den till att bredda berättarfestivalen, säger regissören och pjäsförfattaren Hans-Ola Stenlund."

Och här är en länk som visar lite ur Getaren:

Tror den kan vara riktigt bra. Sen är det ju inte sämre av att Daniel Pettersson är en grabb från Boliden. Han blev för några år sedan utsedd till världsmästare i nyckelharpa. Han är grymt duktig på att spela.

Det ser jag fram emot. Det är bara dagen idag som redan känns seg och uppgiven. Men det får jag leva med.

Nu ska jag hitta nått att äta. Ungdomarna mina borde börja bli hungriga nu vartefter.

Det var länge sedan jag upplev och känt att en vanlig lördagskväll varit så utomordentligt tråkig. Men i kväll hände det!

Mest för att jag saknade min underbara Herr B förståss. Jag borde ju rimligtvis vara van att tillbringa helger helt alena. Men sedan Herr B gjort sitt intågande i mitt liv har allt blivit helt galet underbart!

Han var ju bara hit en stund idag för att följa med till 40 års kalaset. Sen var han tvungen att åka hem till sina söner. Och det är klart han ska umgås med dom på deras helg. Men det är första helgen sen vi blev tillsammans som vi är ifrån varandra på det här viset.

Samtidigt som det är en grymt jobbig känsla, så är den också en stark härlig känsla av sann kärlek! Svårt att beskriva.. 

Nu håller i alla fall mina ögon på att slockna för natten. En ny dag i morgon.

Sov gott!

Nu har vi varit och firat och fikat tårta med fröken NM och hennes lilla gulliga familj. Alltid lika trevligt att träffa dom!

Nästa gång någon fyller 40 är det jag, och sist ut blir fröken SN.

Inte klokt vad åren går.

Herr B har åkt hem till sina söner. Så nu sitter jag här ensam... Nja.. det var en sanning med modifikation. Jag har ju mina söner och mina djur.

Börjar vara rejält hungrig just nu. Men har ingen lust att ställa mig vid spisen.

Tur vi har rester att värma. Måste ändå erkänna att jag helst velat beställa hem nått gott...

Kvällen förväntas bli lugn.

Idag är det min "syster", fröken NM´s stora dag! Hon fyllde egentligen igår. Men vi firar henne idag!

Vad ger man en så härligt snäll och go tjej? En tjej jag känt ända sedan hon och hennes familj flyttade hit när vi gick i lågstadiet.

Hon har ett hjärta av guld, precis som mina andra "systrar" från den tiden.

Kan inte nog säga hur mycket jag älskar dom allihopa. Jag har skrivit om dom tidigare. Mina "systrar" alltså.

Eftersom vi alla fyller 40 under året, så har vi kommit överens att inte köpa nått åt varandra. Utan vi ska hitta på och göra nått ihop i stället. Kanske blir det nått trevligt till sommaren. *L*

Ska iaf smyga iväg och köpa ett födelsedagskort och sen smita in på blomsterhandeln och se om dom har kvar en växt som ser ut som ett hjärta.

En jätteläcker liten sak som jag även köpte år Fru K när hon fyllde år.

Den får symbolisera hur myckert dom betyder för mig och hur underbara dom är att ha som bästa vänner!

 Nu ska jag servera Heron frukost. Han står här och tigger med stora svartapepparkornsögon och huvudet på sne´. Och vemkan motstå det? *L*

Sen blir det promenad. Måste förbi ICA Extra som sagt...

Bäst jag med tar frukost.