Knuten Kaos gör visst allt för att göra sitt intrång i mitt liv igen, och jag gör allt för att stänga honom ute.

Men för varje dag som går blir det mer och mer påtagligt.

Jag vet varför han har så lätt att ta sig in nu. Men jag fattar inte varför.

Jag borde ju fixa att hålla honom milsvidd ifrån. Men det kryper i kroppen och samlar sig till en större och större klump.

Vet att det är nu jag borde ringa, och ska verkligen försöka... helst idag... Men så har jag tänkt de sista veckorna, och än har jag inte lyft på luren. Att bara ta det så enkla steget att lyfta på luren känns skitjobbigt.

Nej! Jag vill inte prata med mina nära och kära om det. Med dom vill jag just nu bara få vara den jag försöker att vara, den jag VILL vara. Knuten Kaos ska inte få ta över den biten med.

Jag känner mig fullständigt ologisk.

Jag vill vara lycklig och känna att jag har kontroll över mitt eget liv.

Jag är lycklig, men jag känner ingen kontroll.

Är glad att jag har mina underbara söner, Herr b och mina helt otroligt goa "systrar".

Med all deras värme känner jag mig trygg!

Bara jag som brottas med mig själv och mitt inre...

Ett svart hål som just nu växer sig större.

Men frågar ni mig hur jag mår kommer jag att svara "bra". För det är så jag vill ha det. Jag vill må bra!

Jag kämpar och tänker inte ge mig. Jag ska gå vinnande ur det här den här gången med.

Men jag är trött, less och rätt uppgiven. Varför? Varför blir det såhär? Varför får jag aldrig bli helt "frisk"?

Försöker hitta glädjeämnen i vardagen. Tack och lov finns dom där hela tiden och överallt!

Men när knuten Kaos tränger sig på mer och mer är det svårt att hålla fokus.

Jag vill egentligen så mycket. Jag vill klara av så mycket som möjligt! Jag vill duga som den levande människa jag är, trots att jag inte klarar visa specifika uppgifter.

Men det räcker att slå p tv:n och kolla nyheterna och vad regeringen har för syn på oss sjuka...

Jag blir rädd! Rädsla öppnar fler portar till helvetets djupa svarta hål.

Bara undrar... Var är alla dom som bestämmer i vårt avlånga land, som känner empati och sympati och jobbar FÖR oss sjuka och inte emot?

Solen skiner och vädret är helt underbart idag.

Borde försöka tillbringa så mycket tid som möjligt ute idag. Men det tar stopp. Har ju så mycket som behöver fixas här hemma med.

Tvätten framför allt. Sen behövs en ordentligt städning. Plocka undan saker som ligger på fel ställe osv...

Önskar jag kunde orka och hinna allt på en enda dag. Men det gör jag inte. Tar slut bara jag tänker tanken...

Ut SKA jag i vilket fall. Så är det bara. Att resten av lägeheten ser ut som den gör.. Tja.. Får väl leva med det tills den dagen jag får energin för det med.

Ett inlägg som sjunger en klagovisas toner blev det idag.

Så är det när Knuten Kaos tar över.

Knuten Kaos är min svarta ångest.

Kramen på er alla som tittar in här hos mig!