Orsaken till min frånvaro på bloggen är trytande energi, ork och inspiration.

Har väl och är väl egentligen fortfarande nere i en svacka rent allmänt.

Jag vaknar på morgonen. känner mig hyffsat pigg, stiger upp och umgås och äter frukost ihop med två av mina yngre söner innan dom drar iväg till skolan.

Sen är det som om all lust till att göra nått går ur kroppen. Som om någon drar ur proppen till energiförådet. Jag blir total dränerad, trött och orkeslös.

Har haft svårt att äta. Bara tanken på riktig mat har fått mig att nästan känna kväljningar. Är inte hungrig alls på mat. Så blir det att jag smiter den enkla mest dumma genväg jag kan ta... MACKOR!!! Sen har jag ätit rätt mycket frukt med. Mackor och frukt har varit min huvudföda. Hur sunt är det då på en skala?

Just nu är spisen och jag inte de såtaste vänner. Ja inte kylskåpet heller.

Vågen undviker jag. Vet redan att jag gått upp ännu mer, och det gör ju inte att saker och ting känns bättre heller. Tittar mig inte i spegeln mer än absolut nödvändigt längre heller. Nästan så jag skiter i att jag blir allt rundare. Försöker förtränga att jag bryr mig så mycket. Ställer jag mig själv mot väggen så har jag nog i ärlighetens namn gett upp...

I flera år har jag försökt gå ner och hålla vikten. Men med min karaktär är lika illa ställt med som med resten av mig själv. Bedrövlig och fullständigt oduglig.

Vore det inte för min underbara lilla Heron så skulle jag nog vara rätt så isolerad inom hemmets lugna vrå. Nu tar jag mig i alla fall ut på hans promenader.

Men det tar emot nått jävulskt att gå ut. En inre strid varje gång.

Jag ser på mina söner... När jag var i deras åldrar var jag lika tunnis som dom. På tok för mager och eländig. Ändå fick jag av min mor veta att jag hade så stor rumpa och kraftiga lår... Ofta pratade hon nedvärderande om min runda bakdel, inte bara till mig personligen utan även vitt och brett till vänner och bekanta i hennes umgängeskrets. Jag trodde hon hade rätt. Idag när jag ser på mina söner och tänker tillbaka, så inser jag att jag var sjukt mager, rent underviktig till min längd. Värre blev det då jag fick mer och mer magbesvär. Fick tillslut inte behålla nått. Spydde aldrig utan det kom ut bakvägen. Ständiga magkramper och diaréer och kraftiga hudutslag. När jag vägde som minst till mina 166 cm vägde jag knappa 47 kg. Huden var sträv och jag mådde fruktansvärt dåligt. Man kunde räkna revbenen på mig bara genom att titta på mig. Jobbade och kämpade på tills jag en dag var rädd för att inte vakna upp. Då ringde jag åter igen läkaren.

Fick nån medicin och nått pullver jag skulle ta. Blev faktist bättre, gick upp i vikt och fick styrkan åter så småningom.

Satt och tittade på gamla bilder från det barnen var små och när jag vägde runt 60 - 65 kg, Jag var inte alls tjock men minns hur min mor pikade mig för att jag höll på att bli fet, att min redan tidigare så stora rumpa nu började bli gigantisk.

Nu när jag tittar på dom bilderna ser jag bara frisk och hälsosam ut. Jag var precis lagom och skulle ge vad som helst bara jag fick väga 65 igen.

Ja, jag skulle till och med vara supernöjd om jag kom ner till 70.

Idag styr jag inte över min kropp. Jag har inte mått bra på väldigt länge.

Nu känns det som om jag håller på att ge upp mig själv fullständigt.

Jag orkar inte kämpa med mig själv längre!

Blir jag fetare... so what!

Blir jag aldrig "frisk" i övrigt... skit samma!

Jag är jag, och har nån emot det och vill kasta ut mig ur vårat svenska "trygghetssamhälle"... ja , men gör det då!

Jag älskar verkligen mina söner! Jag älskar min underbara sambo Herr B!

... men jag älskar verkligen inte mig själv...

När man inte ens duger i sin mors ögon, eller när man inte duger i samhällets ögon när man faller ur ramarna och inte kan prestera det som en "normal" samhällsmedborgare ska klara... är jag då verkligen värld att existera, vara älskad, kunna älska mig själv...?

Själv tycker jag att alla har rätt att vara sig själva. Alla ska kunna känna att dom älskar sig själva för den som är!

INGEN ska behöva känna sig oduglig och mindre värd bara för att man har någon form av sjukdom.

Idag faller vi sjuka offer för den omänskligt hårda linje som försäkringskassan och läkarna piskas under.

Idag har vi sjuka inga som helst rättigheter!

Idag ska vi sjuka tvingas vara nått vi inte är och kan!

När ska den lilla människan, individen har rätt till sitt eget liv?

När ska den lilla människan, individen kunna slappna av och känna att man har ett värde, vara respekterad och accepterad för den man är?

När ska man inse att människor inte kan stöpas i samma form?

Inte nog med att jag mår dåligt och vill dra täcket över huvudet varje ny morgon som gryr. Jag går ständigt och oroas för morgondagen, nästa månad, nästa år..

Varför får jag ingen ro i själen?

----------------------------------------------------

Idag ska jag i alla fall börja sätta upp julgardinerna! Jag älskar julen och alla dess röda murriga färger, all mysig och fin julbelysning, alla tomtar som tittar fram här och var i hemmet. Önska bara så att mina barn kunde vara hemma nån jul.

Men självklart måste dom ju få träffa sin far med när tillfälle ges. Deras pappa bor ca 100 mil bort.

Tänk... På söndag är det första advent!!! =))

Kram på er alla och tack för att du tittade in!